Kongressen är över

Så är kongressen över för den här gången. Efter en kongress är man alltid trött, men den här gången är det ännu värre än vanligt. Kongressen var en dag kortare än vanligt, och det innebar att allt var mer intensivt än det brukar vara. Precis som vanligt var det också en del bra grejer och en del dåliga grejer på kongressen. Arrangörernas program med kvällsaktiviteter kändes inte så kul, förutom utflykten till Gamla Uppsala på kvällen den första dagen. Det var också den enda gången som jag fotograferade, så det kommer bilder därifrån sen. På lördagen var det traditionsenligt dags för FS-show, där den avgående förbundsstyrelsen sätter ihop en show där man driver med saker från den gångna mandatperioden. Tyvärr måste jag säga att det var den sämsta FS-show jag har sett. Man ställde helt enkelt hela FS på scenen, och sen fick de gemensamt agera till en berättarröst som läste ett manus. Sånt blir sällan bra. Dessutom försökte man få med allt, i stället för att begränsa sig till några mer välkända frågor. Tidigare på lördagskvällen var det avslutningsmiddag med asiatisk buffé. Den var schysst, men väldigt begränsad. Underhållningen var heller inte på topp. Det var dansuppvisning med dansare som inte var så duktiga, och rapparen Max Peezay dök aldrig upp. Han var arrangörens stora dragplåster gentemot UNF:arna. Om jag hade betalat för mitt kongresspaket hade jag krävt pengar tillbaka. Men jag tror minsann att jag hann med hela tio minuter på dansgolvet på lördagskvällen, efter att ha monterat en projektor och käkat glass på en bensinmack i ett regnigt Uppsala. När det gäller de beslut som togs på kongressen är det beslutet om arvoderingar som jag gillar minst. Kongressen beslutade att både ordföranden och vice ordföranden ska vara heltidsarvoderade. Jag tycker att det räcker med att ordföranden är arvoderad. Det var förbundsstyrelsen som föreslog två heltidsarvoderingar, och det står i stark kontrast mot deras förslag att dra ner tjänsten på Motdrag till en halvtid för att spara pengar. Innehållet skulle i stället produceras av medlemmarna på ideell basis. Det kallar jag dubbelmoral. Kongressen beslutade dock att i stället dra ner antalet nummer per år från åtta till sex, och behöll i stället redaktörens heltidstjänst. Jag känner att jag inte är så positiv till den här kongressen, men det beror nog mest på att det fanns så lite tid till att umgås med alla fantastiska människor som var där. Nu när jag har kommit hem efter kongressen känns den väldigt avlägsen. Det blir en väldigt stor kontrast mellan en intensiv kongressvecka och ett mulet Borås. Men på sikt tror jag ändå att kongressen kommer att vara minnesvärd. Nästa gång det är dags är 2009 och då är det kongress i Göteborg. Under tiden har jag lovat att lyssna mer på P3. De har ju faktiskt en del riktigt bra program.