Sri Lanka del 2

Framme!
Efter fjorton timmars resa är vi äntligen framme på flygplatsen utanför Colombo. Det går snabbt att komma igenom passkontrollen med den blankett som vi fyllt i på planet. (Tur att min granne väckte mig, för jag sov när de gick igenom den.) Sen är det dags att vänta på bagaget. Och vänta. Och vänta. Jag börjar bli lite orolig. Och väntar. Kommer den inte snart? Okej, det är fler som verkar vänta på sina väskor. Är det inte den där, förresten? Nej. Väntar. Där kommer den äntligen. Jag släpar ut den genom snirkliga gångar ut från flygplatsen ut i värmen och blomdoften. I Colombo är klockan efter sju och det är redan mörkt.

Vilken härlig kväll det är på Sri Lanka! En taxichaufför letar upp mig och undrar om jag vill ha taxi, och det vill jag ju. Han har förstås parkerat långt bort och vi går en bit för att komma till hans bil. Väl där förklarar jag vart jag ska (fastän jag inte är helt säker på att han fattar) och kommer överens om ett pris.

Längs hela vägen till Colombo, under en resa som tar nästan en timme, är det hus, butiker och människor. Ett ständigt myller av folk och bilar. Och så mycket som de tutar har jag nog aldrig varit med om i hela mitt liv. Men de tutar inte argt för att folk ska flytta på sig, utan det är mer för att folk ska veta att det kommer ett fordon bakom dem. Och filerna är det ingen som bryr sig om. Det är jämntjockt av bilar, bussar, tuk-tuks och lastbilar över hela vägen. De försöker inte ens hålla sig till sidan, vänstersidan i det här fallet, utan glider fram var som helst på vägen. Ofta gärna på mittlinjen.

Ett tag tänker jag att det måste vara mycket högre dödlighet i trafiken här än i Sverige. Men sen tänker jag att de är nog vana vid sån här trafik, och att det nog funkar rätt bra. Folk kör inte så snabbt heller, utan trafiken flyter på ganska lugnt. Jag kommer hem oskadd till Kenneth.

Väl hemma hos Kenneth är det dags för middag. Vi går till en kinesisk restaurang runt hörnet. Och det är här jag lär mig två viktiga saker om Sri Lanka. För det första: maten är stark! Hemma i Sverige är kinamat inte speciellt kryddstark, men det är den här.

Och för det andra: service är väldigt viktigt, och det på ett gammaldags sätt. Personalen tar servetten och lägger den i knät på en, och när vi har fått in maten så är det de som serverar från faten, och om man försöker ta mer själv så kommer de genast fram och ska hjälpa till. Har man sen tomt på tallriken så kommer de fram och vill fylla på.