På en lunch nu i veckan frågade min chef vad som var bäst respektive sämst med att jobba på UNF. Sämst sa jag att det var att inte få debattera på Sobernet, som är vårt diskussionsforum på nätet. Och bäst är att det är så fritt, att jag bestämmer det mesta om mitt arbete själv. Men nu har jag ändrat mig. Det sämsta är våra personalsamlingar. Då samlas hela personalen, alla som arbetar på kansliet och alla som arbetar ute i landet. Sen har vi kurspass och föreläsningar som ska göra oss bättre på våra jobb. Men jag har nog aldrig lärt mig nåt vettigt vid ett sånt tillfälle. Personalsamlingarna är ännu så länge en ganska ny företeelse som har införts under tiden jag har arbetat på UNF. Från början var det fältkonsulenterna som arbetar ute i landet som träffades för att lära sig mer om exempelvis värvning eller vad det nu kan vara. Efter ett tag gjorde vi på kansliet liknande träffar och gjorde saker som var mer relevanta för oss. Men det fanns nån slags barnslig avundsjuka bland konsulenterna som hävdade att kansliet var mer värda än fältkonsulenterna, och att vi på kansliet fick specialbehandling. Resultatet blev att alla anställda skulle vara med på samma personalsamling och lära sig samma saker. Jag hävdar med bestämdhet att jag inte har samma utbildningsbehov som de som jobbar på fältet. Och det gäller också tvärtom, att folk på fältet inte har behov av att kunna det jag vill lära mig. Det som är bra med personalsamlingarna är att träffa alla de anställda som man gärna umgås med, men en bättre lösning vore att ha en samling för kansliet och en för konsulenterna, och att man lägger dem samtidigt så att man kan träffas på kvällarna. Alla förslag om separata kurspass möts bara av ett ”kom med konkreta förslag, så kan vi fixa nåt” vilket bara bevisar att det inte finns någon tanke om vad kansliet behöver lära sig. Om två veckor ska vi vara borta tre dagar på en finlandsfärja. Två hemskheter i ett.