Jag hade byggt ett eget soffbord. Formen passade perfekt vid mina två soffor, men i ärlighetens namn var det ganska rangligt. Egentligen skulle jag ha byggt en ny, mer stabil, version. Men det blev aldrig av. Så jag började i stället att leta efter ett nytt soffbord. Jag letade mest på olika auktionssajter, och så en dag hittade jag ett på Bukowskis som väckte mitt intresse.
Det såg ut att vara gjort av metall och ha en nästintill osynlig glasskiva. Så här stod det i auktionsbeskrivningen:
”Polyester komposit och glas. 119 x 199 cm, höjd 38 cm.” [sic!]
Det första jag reagerade på var måtten. På bilderna såg det ut att vara kvadratiskt, men enligt måtten borde det vara väldigt avlångt. Så jag googlade lite för att se om jag kunde hitta de riktiga måtten. Det var här jag upptäckte något konstigt.
Det fanns inga bord tillverkade med den designen och de måtten. Bordet finns visserligen – det heter ”Zero-in” och är designat av duon Barber & Osgerby. Established & Sons har tillverkat bordet – men då är det 90 x 90 cm och dessutom i plast. Det kostar i dag runt 15.000 kronor, så auktionens utropspris på 5.000 kronor verkade väldigt rimligt.
Men de bord som går att köpa ser inte ut som det i auktionen.
Efter ännu mer letande hittade jag till slut ett bord som var 120 x 120 cm – i metall. Men det konstiga var att denna storlek bara tillverkats i 12 handgjorda exemplar. Det stämde helt enkelt inte. Jag började misstänka att borde på auktionen var ett av de tolv handgjorda borden – men varför skulle ett sånt finnas på auktion i Sverige för bara 5.000 kronor?
Den begränsade upplagan om 12 bord tillverkades för hand i Storbritannien, av en verkstad som vanligtvis renoverar Aston Martin-bilar. Aluminiumplåt formades för hand till 16 bitar som sedan svetsades ihop polerades tills det var helt sömlöst och högblankt. Det unika i designen är att ramens väggar är smalare upptill och tjockare nedtill, vilket ger illusionen av en förstoring. Därav namnet ”Zero-In”.
Jag lyckades hitta några auktioner där såna bord sålts hos välrenommerade auktionshus som Sotheby’s och Bonhams. Det enda slutpriset jag hittade var 11.250 pund (drygt 140.000 kronor). Skulle det vara värt att köpa bordet hos Bukowskis och chansa på att det var ett ur limited edition-upplagan?
Jag mejlade tillverkaren Established & Sons och frågade om bordet någonsin masstillverkats i större storlek än 90 x 90 cm, och fick svaret att det hade det inte. Det började verka mer sannolikt att det var ett av de tolv borden i aluminium.
Jag chansade och budade på bordet – och vann auktionen med ett bud på 11.000 kronor. Samtidigt skickade jag en ny fråga till tillverkaren, och undrade om det var ett limited edition-bord jag just köpt. Svaret från dem var kort och gott:
”It is definitely a LE one”
Så kände jag mig lite mer säker på min sak, även om det förstås är svårt att ge ett definitivt svar enbart utifrån bilder på nätet. När bordet levererades hem till mig letade jag efter en märkning, dock utan att hitta någon. Så helt säker var jag inte. Sen bestämde jag mig för att sälja bordet, och valde Uppsala Auktionskammare för uppdraget. De lyckades hitta märkningen, som visade att mitt bord var nummer 5 av de 12 tillverkade.
Den 9 november gick bordet under klubban på deras internationella kvalitetsauktion ”Modernt och samtida” – och drog in 40.000 kronor.