Ett par gånger har jag dristat mig till att skriva dikter och lägga upp dem här. Den ena var verkligen inte bra, så här i efterhand, men den andra som jag hittade tycker jag fortfarande håller måttet. Jag kommer ihåg att jag satt på tåget mellan Göteborg och Stockholm och såg landskapet susa förbi. Då fick jag inspiration till att skriva, och fick ihop några rader redan på tåget.
I vår kommer vi säkert inte att få se kampen mellan solen och isen som jag skrev om då. Det verkar ju inte bli nån snö eller kyla alls här nere.
Nåväl, så här skrev jag då:
”I tystnaden nedanför klippan, i trädens skugga, låg isen ännu kvar. Över allt annat sken solen och värmde grått till grönt. Det tycktes som att solen sken parallellt med jorden, bara några meter upp. För just i dag var jorden platt. Där fanns bara jord och ljus. Och träd som växte rakt upp emellan dem. De bredde ut sina vårrusiga grenar och ändå var allt så stilla. Betonghusen stod där med sin vintriga orubblighet. Solen gav sitt allt. Och till sist smälte också den sista isen.”