Nu har jag slängt kryckorna. Just när spårvagnen tog sig över krönet på Göta Älv-bron ryckte jag upp fönstret och kastade ner dem i vattnet. Folk i hela vagnen började applådera så där långsamt som man bara ser på film. (Inte? Okej, jag har ställt dem lite fint i hallen.) Men nu går jag utan kryckor i alla fall. Det går inte så fort, men det är mycket smidigare. Jag slipper lyfta mig själv med små pinnar vartannat steg. Jag är ju tung som bly. Stackars mina händer. Och jag har sån träningsvärk i armarna. Nu går jag på mina egna ben, ungefär som en snäll gammal farbror, lite försiktigt så där. (Jag borde skaffa gabardinbyxor så blir bilden komplett.) (Ja, ja, jag har snott hela upplägget på det här inlägget från Spiderchick.)