I går när jag kom hem från jobbet hade solen redan gått ner. Trots det så hördes ljudet av gräsklippare från flera av villorna runt om. Jag hade inte räknat med att mötas av doften av nyklippt gräs en kväll i mitten av oktober. Det är verkligen min favoritsommardoft. Nån dag för några veckor sen tog jag tåget hem från jobbet (annars åker jag alltid buss) och då skrev jag ner några rader på en dikt. Häromkvällen skrev jag om den, och nu ser den ut så här:
Snart lyser färgerna till tröst
Tar steget ut i morgonkylan
Trots oktober finns den ännu där:
Doften av nyklippt gräs
Stegen blir åter lätta
”Kanske för sista gången”, viskar sommaren
Värmen vacklar
Dofterna får vänta en vinter
Snart tröstar färgerna,
när skogen faller
En dikt i halvåret klarar jag av. Läs den förra här.