I dagens Metro skriver krönikören Lotta Lindmark att hon tycker att folk ska kindpussas i stället för att kramas. Hon har själv lärt sig att göra så numera, och lyfter fram några fördelar med kindpussandet. Hon ondgör sig över kramandet och menar att det är omständligt och snårigt med alla armar som ska hamna rätt. Dessutom tar det ju så förfärligt mycket tid, menar hon. Därför är Lindmark så nöjd med att hon har lärt sig kindpussandets hemlighet. Man ska minsann inte alls pussas, utan bara göra ett smackande ljud intill den andres kind. Så enkelt är det. Och fördelen är att man inte ens behöver vidröra den andra personen. För tänk om det skulle vara nån som man inte gillar eller som luktar illa som man måste krama. Otäckt! Nej, då är det bättre att kindpussas, för då att det lättare att fejka tillgivenhet. Jag tycker att Lindmark är helt fel ute. Vårt samhälle behöver inte mer avståndstagande och likgiltighet, utan folk som vågar bry sig om. Själv gillar jag att kramas, och hoppas att kindpussandet, ”denna fenomenala hälsningsritual”, inte får fäste i Sverige. » Läs krönikan här