I dag handlade jag i Vi-butiken här i Blackeberg. När jag kom in fanns det inga kundkorgar vid ingången, men som tur var skulle jag inte handla så mycket. När jag kom till kassan var det lång kö, men nån ny kassa skulle de inte öppna. Fast de flyttade i alla fall korgarna till ingången. Framför mig i kön stod en tjej i tjugoårsåldern, och framför henne stod en liten tjej som jag gissar gick på lågstadiet. Bakom mig stod en medelålders man. Den lilla tjejen hade två godispåsar, en i var hand, som hon skulle köpa. Hon hade en 50-kronorssedel med sig som hon skulle betala med. Problemet var bara att pengarna inte räckte. Killen i kassan undrade hur hon ville göra, om hon skulle lämna tillbaka nåt. Jag börjar rota lite i fickorna efter några mynt så att hon skulle kunna köpa sitt godis. Men mannen bakom mig hinner före. Hur mycket fattas det? frågar han. Killen i kassan ser ut som att han inte vet vart han ska ta vägen. Tjugo kronor och femtio öre, svarar han till slut. Mannen sträcker fram pengar och vill betala, men killen i kassan verkar inte alls gilla det. Vad tycker du om det här då? frågan han den lilla tjejen. Jag hör inte vad hon svarar, men mannen betalar och flickan får sitt godis. Ett trevligt ingripande, även om tjugo kronor kanske var lite väl mycket att hjälpa nån med. När jag ska betala säger killen i kassan till mannen bakom mig: Ja, man kanske står där själv en dag… Precis.