I kväll var det dags för årets upplaga av frågetävlingen Pumpen. Det gick lugnt till och jag tog emot svar från mina lag utan problem. Framåt tio tog jag en promenad hem. Det börjar bli kallt om kvällarna nu. Innan det drog igång satt vi runt fikaborddet och pratade lumpen. Nu när jag ser tillbaka på det så var det rätt kul att göra lumpen. Speciellt grundutbildningen i Boden i alla fall. Där hade vi grönkläder och gjorde roliga grejer. Visst, vi pluggade kryptografi en del, men det roliga var ju allt runtomkring. Dessutom var vi bara där i tre månader under sommarens varmaste månader. Väl på plats i Visby där jag gjorde min tjänstgöring var det bara att glida. Det var rätt trist att vara på Gotland under vintern, men vi satt på staben och hade alla möjliga förmåner. Vi hade egna rum och slapp bo på logement, vi jobbade ungefär varannan vecka och var hemma varannan. Det gjorde att vi tjänade dubbelt så mycket pengar som alla andra, eftersom man får mest betalt när man är hemma. Dessutom fick vi flyga hem. Lite konstigt, med tanke på att vi hade så mycket ledigt att vi borde ha haft tid att ta båten. Det flashigaste var dock kortet som gjorde att vi kunde gå före i matkön. Det använde vi aldrig, eftersom vi misstänkte att det lätt kunde skapa dålig stämning. Så där satt vi på staben i trist grå uniform, med alla möjliga förmåner och skickade fax. Det var ungefär så det gick till. Vi tog emot fax ur Kryfax, som var en enorm telefax med inbyggd kryptering. Vi kopierade faxmeddelandena på vanligt papper, hemligstämplade om det behövdes, och delade ut till den officer som skulle ha det. Och så bytte vi krypteringsnycklar ibland. Kryfaxen stod i ett isolerat och avskärmat rum så att ingen skulle kunna stå utanför byggnaden och avlyssna kommunikationen. Vårt kontor var alltid bemannat, dygnet runt. Vi turades om att sova på plats. Om det kom ett meddelande mitt i natten så gick larmet. Då var det omöjligt att sova, så det var bara att gå upp och ta emot faxet. Sen fick man sova vidare. Det fanns en del andra kryptomaskiner än faxen också, men de användes sällan. Roligast var den lilla apparaten som kunde ta emot meddelanden över telefon. Den hade en liten mikrofon som man la telefonluren emot för att ta emot meddelanden. Den funkade ungefär som morse eller en bandspelare till en C64. Meddelandet sändes krypterat och sen kom det upp i klartext på en liten display. När man gör lumpen som kryptör skriver man på ett avtal om tystnadsplikt. Man får inte berätta för någon om vad som står i meddelandena man skickar och tar emot. Vår chef berättade att det kunde komma försök från andra länder att värva oss för att berätta vad som står i meddelandena. Tydligen var det då vanligt att de utger sig för att vara tavelförsäljare. Och tavelförsäljare ringde på hemma. Nu tror jag inte att det hade nån koppling, men lite misstänksam blev man ändå. Ah, det var tider.