Varm semester på Rhodos

Mindre än 25 minuter försenade lämnade vi 07.00 på söndagsmorgonen Landvetter flygplats bakom oss och påbörjade resan mot Rhodos. Dagen innan hade besättningen flugit hem ett gäng rullstolsburna semesterfirare och det hade tagit så lång tid att morgonens flygning hade fått flyttas fram en aning. Men jag klagade inte, trots att jag hade varit vaken hela natten.

På lördagen innan hade jag gått upp sent och sedan förberett mig på kvällens, eller snarare nattens, utmaning.

Klockan 22.04 skulle jag starta i Midnattsloppet och tillsammans med 12.000 andra anmälda springa en mil i ett Göteborg där mörkret lagt sig.

Kockan sex, några timmar innan starten, skulle tre kompisar komma hem till mig och tillsammans skulle vi ladda med pasta några timmar innan loppet. Vi åt lagom mycket och pratade om andra lopp som vi skulle kunna ställa upp i.

Framåt klockan nio begav vi oss in till stan, där alla vi mötte verkade vara på väg till Midnattsloppet. Det var en härlig stämning, och ett riktigt kul lopp. Jag tog mig runt på 49.55 och kände mig nöjd med det eftersom jag inte sprungit milen sen jag vet inte när.

Efter loppet skulle vi belöna oss med pizza hemma hos Sofia, men först svängde vi förbi hemma hos mig och hämtade min packning eftersom mina galna vänner tyckte att det verkade som en bra idé att vi skulle vara uppe hela natten och vänta på att mitt flyg skulle gå. Och det hade jag verkligen ingenting emot. Att försöka sova nån timme och sen ta flygbussen tjugo över fyra på morgonen hade säkert inte varit en bra idé.

Så det blev pizza, och sen gäspade vi oss genom halva natten och hade faktiskt riktigt trevligt innan det var dags för mig att åka. Väl på Landvetter visade det sig alltså att flyget var försenat, men jag hann i alla fall äta frukost i lugn och ro.

Planen var att sova på flyget, men se det gick inte alls. Kanske slumrade jag lite, men lyckades inte sova som jag tänkt. Så när jag kom fram till hotellet efter lunch inledde jag med att sova en stund. Och tur var väl det, för på kvällen visade det sig att mitt rum hade sämsta tänkbara läge: vägg i vägg med baren. Det var väldigt lyhört och när karaokekvällen inleddes gick det inte att överrösta den skrålande sången ens med hörlurar och egen musik i öronen. Mitt rum var också nära receptionen och poolen utanför, så hela tiden kunde man höra folk som pratade och barn som skrek. Vid midnatt var karaoken över och jag kunde få lite sömn. Dagen efter bad jag att få ett nytt rum, och det gick ganska smidigt att få byta.

Mitt rum var bakom den där tv:n.

Inte så mycket utsikt för att heta Hotel Panorama.

I det nya rummet gick inte luftkonditioneringen igång som den hade gjort i det gamla, när man satte nyckeln i hållaren intill dörren. Jag hittade dock en strömbrytare under en lucka på enheten och lyckades få igång den. Då hörde jag att den del som sitter på utsidan av rummet lät konstigt. Det verkade vara nåt slags larm så jag stängde av luftkonditioneringen och gick till receptionen igen.

I receptionen lovade man att skicka nån som skulle kolla på felet. Inom någon minut kom det en kille och det visade sig att man var tvungen att betala för luftkonditioneringen. Inte helt oväntat, men eftersom den gick igång automatiskt i det första rummet så hade jag inte reflekterat över det. Hur som helst var i alla fall luftkonditioneringen trasig, så den skulle inte funka även om jag betalade för det. Det skulle dessutom kosta inte mindre än 7 euro om dagen – 500 kronor för en vecka. Det blev en svettig natt och inte många timmars sömn där heller. Jag kan inte förstå hur man ska kunna bo i ett rum utan luftkonditionering när det är över 30 grader varmt om dagarna – både ute och inne. Så jag klagade igen, men till ingen nytta. Jag vill inte vara en svår och jobbig kund, men här tycker jag att man kunde begära lite bättre service. Jag var fast i värmen, och kunde inte ens ha balkongdörren öppen på natten. Jag bodde nämligen i markplan, så det var inte svårt att kliva in på balkongen för den som ville.

Utsikt från det nya rummet.

Många av butikerna i Rhodos nya stad (till skillnad från dem i gamla stan) hade dock luftkonditionering, så ibland tittade jag på Marks & Spencers trista kläder eller åt lite på McDonald’s bara för att svalka av mig. I all denna värme måste jag ha druckit mer vatten än någonsin tidigare på en och samma vecka. Jag vet inte hur många liter det blev på en dag, men som tur var går kranvattnet att dricka, annars hade jag ruinerat mig på flaskvatten. Ofta hör man att folk i varmare länder är bättre på att hantera värmen än vi svenskar. De klär sig i heltäckande dräkter som ska hålla värmen ute. Så är det inte på Rhodos. De har shorts och t-shirt eller linne. Det är inte knälånga shorts som de flesta svenskar har, utan shorts som slutar mitt på låret. Och så har nästan alla flip-flops. Inga sportsandaler som vi praktiska svenskar bär.

Gamla stan i Rhodos.

Om jag jämför med 1994, när jag senast var här, så är försäljarna mycket lugnare. Ingen som egentligen jagar en på gatorna. Och ingen har försökt gissa min nationalitet eller pratat svenska med mig. Kanske slipper jag undan med min ”Mediterranean look”, som jag fick höra att jag hade förra gången jag var här. Eller så verkar man inte lika mycket som en turist om man är ensam.

Runt om på ön springer herrelösa hundar och katter, och de verkar omtyckta. På en uteservering hoppade en katt upp i en stol, och servitören kelade med den i stället för att schasa bort den. På ett annat ställe gav någon hundarna mat i matlådor vid vägkanten. Katterna fick torrfoder som någon hällt ut på trottoaren.

Trots en trist inledning på resan har jag ändå haft det lugnt och skönt i solen och värmen. Jag solar och badar väldigt sällan, så det är inte ofta jag är solbränd. Men nu är jag är i alla fall aningen brunare än när jag åkte. Och av de fem böcker som jag hade med mig ner är nu fyra utlästa. Jag har en bit kvar av den sista boken, Jan Guillous omfångsrika självbiografi om hans skrivande.

När man är utomlands och inte kan använda datatrafik som man vill märker man hur mycket iPhone som bygger på det. Det känns som att man inte kan använda den till nånting här. Men som tur är finns det gott om trådlösa nätverk i alla fall.

En sak som jag tycker är föråldrad är det här med pass. Varför kan folk inte bara få åka som de vill? Därför är jag extra nöjd med att jag kunde göra den här resan utan pass. Mitt nationella id-kort (som jag skaffat hos polisen) funkade bra att resa med eftersom både Sverige och Grekland ingår i Schengen-samarbetet. Någon passkontroll var det inte fråga om, utan personalen vid incheckningen kollade bara att den som beställt resan också var den som åkte.

Trots att det har varit skönt och avkopplande så kommer jag nog inte att åka på den här typen av resa ensam igen. Storstäder funkar bra, det blir oftast kortare tid också. Men såna här resor handlar mest om att dela upplevelsen med någon och att umgås.

Hur som helst är jag nu redo för hösten och allt vad den har att erbjuda. Jag ser faktisk fram emot den, om bara temperaturen sjunker alltför snabbt.

(Fler bilder kommer i bildarkivet längre fram.)

Du gillar kanske också...

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.