• Okategoriserade
  • 9

Om att kindpussas

I dagens Metro skriver krönikören Lotta Lindmark att hon tycker att folk ska kindpussas i stället för att kramas. Hon har själv lärt sig att göra så numera, och lyfter fram några fördelar med kindpussandet. Hon ondgör sig över kramandet och menar att det är omständligt och snårigt med alla armar som ska hamna rätt. Dessutom tar det ju så förfärligt mycket tid, menar hon. Därför är Lindmark så nöjd med att hon har lärt sig kindpussandets hemlighet. Man ska minsann inte alls pussas, utan bara göra ett smackande ljud intill den andres kind. Så enkelt är det. Och fördelen är att man inte ens behöver vidröra den andra personen. För tänk om det skulle vara nån som man inte gillar eller som luktar illa som man måste krama. Otäckt! Nej, då är det bättre att kindpussas, för då att det lättare att fejka tillgivenhet. Jag tycker att Lindmark är helt fel ute. Vårt samhälle behöver inte mer avståndstagande och likgiltighet, utan folk som vågar bry sig om. Själv gillar jag att kramas, och hoppas att kindpussandet, ”denna fenomenala hälsningsritual”, inte får fäste i Sverige. » Läs krönikan här

You may also like...

9 Responses

  1. Kamilla skriver:

    Vilket pucko. Hon har säkert inga kompisar som vill kramas med henne, däri ligger nog hennes problem.

    Kindpussar suger!

  2. Mattis Mattis skriver:

    Hon skriver också så här: ”Jag riktigt längtade efter att bli presenterad för någon ny så att jag kunde visa upp mitt mycket avslappnade och kontinentala manÈr.”

    Jorå. Världsvant värre.

  3. Kamilla skriver:

    Ja, det är klart, ska man presenteras för någon ny så kanske man hellre ser fånig ut med kindpussar än kramas.

  4. Lydia skriver:

    Jag gillar inte att kramas hejvilt, speciellt inte med människor som jag knappt känner. Kindpussas skulle ju dock kännas ännu larvigare. Jag förstod aldrig vad hon tyckte var så fel med att ta i hand? Att kramas känns inte så…professionellt, inget jag skulle göra när jag jobbhälsar.

    Och när vi ändå pratar om kramar: jag har flera gånger stött på ett fenomen som följer: Jag och Nicklas träffar ett annat par, där jag vi knappt är bekanta. Ändå så vill killen ofta kramas med mig medan killen bara tar i hand med Nicklas. Vad är grejen med det? Förutom det uppenbara dåra, att alla skulle vilja kramas med mig.

  5. Mattis Mattis skriver:

    Jag håller med. Vad är det för fel med att ta i hand? Och i jobbet känns det ofta konstigt att krama folk.

    Det verkar vara svårt för killar att kramas med varandra. Jag tycker att det blir lite konstigt när man kramar tjejen, men bara tar i han

  6. IKMK skriver:

    Jag läste.. och kände det som du skriver, att det bara skulle bli mer yta, mindre ärlighet. En kram kan man ju signalera så mycket med. Enorm glädje över att ses, hålla kvar lite för länge för att säga "jag vill mer", tröst, snabbt och slappt för att "jaja, kul att du lever".

    Mer kramar. Men inte påtvingade sådana. Handslaget är underskattat.

  7. Mattis Mattis skriver:

    Så sant, så sant.

  8. Macke K skriver:

    Jag kramar bara de jag känner bra och som det känns bekvämt med. Andra sätt att hälsa är handslag, handvift, nacknick eller en hederlig gammal byxkrok.

    Kindpussas skulle jag aldrig ge mig på.

Kommentera